Kära pappa...
Idag är det då fars dag och tyvärr kan jag inte uppvakta pappa på plats,
så jag gör det genom bloggen istället.
Min pappa blev ensam för en tid sedan då hans sambo sen
ca 25 år tillbaka gick bort i skitsjukdomen cancer.
Pappa har haft en tung resa de senaste åren då A var sjuk,
men han klarade det.
Han vårdade henne hemma de sista månaderna,
jag är så imponerad av hans styrka att klara detta.
Pappa...
Du är en glad och sprallig prick i mångas ögon,
men du har nu lärt dig att man får visa andra känslor.
Jag är så glad för de dagarna jag och syrran fick med
dig efter A:s bortgång. På de dagarna tog vi igen så många år,
speciellt du och syrran. Jag känner också att du tänker på oss hela tiden,
jag känner att vi betyder något för dig.
Jag vet att du tänker mycket på det som varit,
men gör inte det. Nu ser vi framåt, jag är så glad för allt du ger,
och då menar jag inte saker...jag menar dina sms och dina telefonsamtal,
de betyder oerhört mycket!!
Vi får tänka på att vi lär oss något hela tiden, motgångarna vi möter i livet lär oss ofta
något nytt och gör oss starkare.
Jag har alltid känt att vi har så mycket gemensamt pappa,
och jag har alltid viljat var PAPPAS DUKTIGA FLICKA.
Jag är så stolt att just du är min pappa och jag ser fram emot
framtiden med dig.
Jag älskar dig så otroligt mycket och vill ställa upp för dig
allt jag bara kan!!!
Jag bor en bit bort,
men du finns alltid nära i mitt hjärta och i mina tankar.
Hoppas att du känner det!!
ÅLSKAR DIG PAPPA!!!
Bra skrivet. Spännande för dig o höra vad din pappa tyckte om detta. Min mamma berättade för mig att min pappa hade kommit ut från datorrummet tårögd.
Träffade din pappa i Oxberg innan A gick bort och jag tror han tyckte det var skönt o komma in till oss hemma hos mamma och prata av sig lite.
Man ska vara glad så länge man har sina föräldrar i livet. Kram o ha en skön ny vecka.
goding! du kan verkligen klä känslorna i ord! vilken fantastisk egenskap. kram på dig vännen och tack för allt i helgen;-)
Såå himla fint skrivet! :)
Stor kram till dig kompis!
Men åh vad jag bölar nu!! Så fint skrivet! Jag du vet ju att jag började böla även i somras när vi åt lunch på italienaren i Gränby. För att det var så vackert det du berättade om era fantastiska dagar tillsammans med er pappa.
Kommer du ihåg att jag bölade för att jag var ledsen också av en orsak som nu är förbi :) Och att jag bölade av skratt för att du sprutade en jalapenos i mitt ansikte, på kläderna, i maten och i colan! Vilken lunchdate det var!! Ha ha! :D Gråt av alla dess slag!
Love you!
tårar i ögonen här, va fint! Å visst e ni lika!
