Höstsnuvan är här!!
Ja ha så var det måndag igen...
Var i stugan i helgen,
jag & barnen...
En väldigt soft helg måste jag få säga,
men det var skönt eftersom att jag
efter en veckas halsont nu blivit förkyld.
Tung i huvudet, täppt i näsan och ont i halsen,
kändes som jag hade feber igår,
men jag med mina låga normala temperatur
har ju aldrig feber...
Var hos min älskade mormor igår,
hon fyllde 85 år!!
Jag och min mormor!
Min hjälte,
min förebild,
min älskade älskade mormor!!
Var i stugan i helgen,
jag & barnen...
En väldigt soft helg måste jag få säga,
men det var skönt eftersom att jag
efter en veckas halsont nu blivit förkyld.
Tung i huvudet, täppt i näsan och ont i halsen,
kändes som jag hade feber igår,
men jag med mina låga normala temperatur
har ju aldrig feber...
Var hos min älskade mormor igår,
hon fyllde 85 år!!
Jag och min mormor!
Min hjälte,
min förebild,
min älskade älskade mormor!!
Jag känner mig så tung i bröstet,
mormor trodde att jag var Johanna ( Happy) igår,
och Johanna kände hon inte igen...
Vad snabbt det har gått,
hon är så förvirrad och detta har bara
gått på några veckor.
Morfar har ju varit dålig länge och
bor på långtidsboende nu,
men mormor har i alla fall klarat sig själv
någorlunda...min mamma hjälper henne
med handling och städning m m.
Men nu så går det bara utför för mormor,
åhh vad det gör ont,
att jag inte kan vara där och hjälpa.
Min mamma sliter som ett djur,
för att hjälpa mormor på bästa sätt.
Det bästa vore ju om mormor kunde få bo med morfar,
på långtidsboendet...men det funkar ju inte så...
VARFÖR??
Mormor har varit deprimerad länge,
hon vill ju kunna ta hand om morfar,
men hon orkar och kan inte,
varför kan de inte få vara tillsammans,
på ett vårdboende,
leva livets sista dagar tillsammans...?
Helst av allt skulle jag vilja var hos mormor nu,
sitta och krama henne och ta hand om henne,
men jag måste ju vara här,
med min familj,
åka till mitt jobb...
Åhh vad det gör ont,
jag är så ledsen...
mormor trodde att jag var Johanna ( Happy) igår,
och Johanna kände hon inte igen...
Vad snabbt det har gått,
hon är så förvirrad och detta har bara
gått på några veckor.
Morfar har ju varit dålig länge och
bor på långtidsboende nu,
men mormor har i alla fall klarat sig själv
någorlunda...min mamma hjälper henne
med handling och städning m m.
Men nu så går det bara utför för mormor,
åhh vad det gör ont,
att jag inte kan vara där och hjälpa.
Min mamma sliter som ett djur,
för att hjälpa mormor på bästa sätt.
Det bästa vore ju om mormor kunde få bo med morfar,
på långtidsboendet...men det funkar ju inte så...
VARFÖR??
Mormor har varit deprimerad länge,
hon vill ju kunna ta hand om morfar,
men hon orkar och kan inte,
varför kan de inte få vara tillsammans,
på ett vårdboende,
leva livets sista dagar tillsammans...?
Helst av allt skulle jag vilja var hos mormor nu,
sitta och krama henne och ta hand om henne,
men jag måste ju vara här,
med min familj,
åka till mitt jobb...
Åhh vad det gör ont,
jag är så ledsen...
Kommentarer
Postat av: Malena
Jag förstår vad du går igenom. Det är så tråkigt när det blir så. Det gör så fruktansvärt ont att se en person man känner och håller av förändras på det sättet.
Du finns i hennes minne och tankar, även om hon inte alltid vet var hon ska hitta dom.
Kram!
Postat av: Helene
kram på dig vännen.
helene
Trackback
