Karins Real Life

I helgen var jag, Funny och Happy i stugan och hade det urmysigt.

Vi var hos min ÄLSKADE mormor och åt lunch på lördagen och umgicks i 3 timmar.

Min mormor är den finaste, snällaste och raraste människa jag vet.

Hon har alltid ställt upp på oss barnbarn, inget har varit viktigare för henne.
Den enda hon inte tänkt på tillräckligt är sig själv.

Mormor vill inte vara en börda för någon, men jag blev glad av att se att hon tagit hem städhjälp.
Orken finns ju liksom inte längre på samma sättt som förr.

Jag skulle hjälpa mormor så mycket mer om jag bodde lite närmare.
Jag vill ju ge tillbaka för allt hon gett mig under min uppväxt.

Mormor har alltid funnits och jag vill inte tänka på den dagen hon inte finns här hos oss längre,
jag ÄLSKAR att vara hos henne och " bara vara".

MIn morfar bor på korttidsboende ett par veckor i månaden så mormor får lite avlastning, det är jättebra för henne, men det är naturligtvis tomt. Har man levt med någon i 60 år måste det vara jättekonstigt när den andre inte är hemma.

Mormor tänker mycket på den dagen när morfar går bort. Jag försökte få henne att tänka på att han finns i livet nu, och att hon ska ta vara på den tiden som är kvar istället för att lägga energi på det som kommer sen.

Vi satt sen i soffan och kramades ett tag och hon sa:

" vad skönt att någon håller om mig, det var så länge sen..."

Jag skulle krama om mormor varje dag om jag hade kunnat, men en sak är säkert, hon finns i mina tankar varje dag och INGEN får mig att känna mig så lugn i själen som min ÄLSKADE MORMOR.